Jag lägger mig under täcket med ett par hörlurar och efter en stund somnar jag in med musiken.
När jag vaknar upp med ett kvavt skrik sätter jag mig käpprakt upp och ser mig omkring. Jag är hemma intalar jag mig själv. Jag hade drömt om att jag letade efter Laura i en mörk skog och till slut hittade jag henne... Död.
Mamma kommer in med en morgonrock runt kroppen och oborstat hår. Jag måste ha väckt henne.
"Det är okej, mamma... Bara en mardröm." Säger jag. Mamma går fram till sängen och sätter sig bredvid mina fötter. "Gumman, jag vet att du är orolig för Laura men du måste sova. Vi får se vad som händer imorgon."
Jag nickar och mamma går ut ur mitt rum. Jag kan inte bara sitta här! Tänker jag argt för mig själv och vänder blicket mot väckarklockan på byrån bredvid sängen. Den visar 06.57, inte för tidigt för att åka till stallet.
Det blåser starkt utanför fönstret med det börjar ljusna. Jag häver mig ur sängen och byter om till stallkläder.
Himmlen är grå efter åskvädret när jag går ut. Jag låter cykeln stå kvar i garaget och börjar gå istället. Egentligen skulle jag till stallet, men jag ändrar mig och svänger av till en väg in till skogen.
Jag går, utan att tänka på någonting förutom vägen framför mig. Snart börjar jag känna regndroppar och det blir och mer till det börjar ösregna. Jag ignorerar det, hur blöt jag än blir går jag i samma takt.
Jag har känt Laura i hela mitt liv, hon skulle försvinna med vilje utan att berätta för mig. Eller?
Riiiiing.... Riiiiing... Jag drar upp min telefon ur bakfickan och kollar noga på namnet på displayen.
Laura.
Jag trycker på "svara-knappen" och lägger mobilen mot mitt öra.
"B-Belle?" Huttrar hon. Jag hör på hennes röst att hon gråter.
"Laura!?" Utbrister jag. "Vad har hänt?"
Hon snyftar några gånger. "J... Jag skulle gå ut på en promenad..." Börjar hon.
"Och när jag var vid Fjällbergs ranch svängde jag... vänster istället för höger... Som vi brukar." Jag kniper ihop ögonen. Hon måste ha fastnat någontans.
"Och sen... ramlade jag ner för en brant klippa. Och jag tror jag bruit revbenen." Hon gråter ohejdat.
"Det är lugnt, Laura! Okej, lugna bara ner dig så ska jag skaffa hjälp! Okej?" Jag börjar springa så fort mina ben tillåter. "Mobilen dör snart, Belle."
"Lugna ner dig, Laura. Ingen panik!" Flämtar jag. "Okej? Jag skaffar hjälp!"
Samtalet avbryts och jag lägger tillbaka mobilen i fickan igen. Utan att stanna en ända gång kommer jag hem och slänger upp dörren. Mamma står i köket och är precis klar med pannkakorna som vi ska äta till lunch.
Har jag vart ute så länge?
"Mamma! Mamma!" Skriker jag.
Hästnovell,
Kommentera