Hon tittar på mig med sina bruna, vackra ögon. Det finns nästan inget annat än rädsla i dom, men på något sett är dom ändå vackra. Hon står i mitten av boxen och stirrar på mig. I detta fallfärdiga 'stallet' klarar hon sig inte länge. Den syns på henne att hon inte ätit eller druckigt på jättelänge och att hon snart komma svimma, om inte värre. Jag hade tagit med grimma och grimskaft, efter som jag hade hört ett skri häromdan. Jag öppnar försiktigt boxdörren och hon backar genast. "Det är okej, du behöver inte vara rädd." Viskar jag till henne och hon spetsar öronen. Jag tar fram ett äpple och sträcker ut det mot henne. Hon måste vara ett riktigt matvrak för hon går sakta mot mig och hon tar, fortfarande sakta, äpplet emellan tänderna och tuggar.
Efter ungefär 30 min, och en massa godsaker, lyckas jag få på henne grimman och leda henne ut från stallet. Det är en solig måndag på sommarlovet så det är en perfekt dag att spendera med henne. Vi går sakta i den riktig där mitt och min familjs stall och hus är och efter en timme kommer vi fram och det är helt öde i stallet. Hon vägrar att gå in i stallet, så efter ett antal misslyckade försök att leda in henne binder jag grimskaftet i ett äppleträd och går sedan in i stallet. Jag fixar iordning en ledig box och lägger i foder i krubban.
När jag är klar går jag upp till huset där pappa sitter vi bordet med datorn. "Jag har hämtat henne." Säger jag och jag behöver inte säga mer innan han följer med mig ut.
Pappa granskar henne noga men när han närmar sig henne gnäggar hon oroligt och backar. "Spencer, hon är väldigt rädd för män, kan du ta henne?" Jag nickar, tar fram ett äpple ur fickan och den här gången fick hon in frivilligt.
Hon tuggar ivrigt på kraftfodret i krubban. Jag granskar henne från topp till tå. Hennes hårrem ska säkert vara vit under smutsen och hon har stora svullnader lite överallt. "Hur kan någon göra något sådant mot dig?"
