Har jag vart ute så länge?
"Mamma! Mamma!" Skriker jag.
Hon ser chockad ut men frågar lugnt vad det är för något. Jag berättar snabbt om allt i panik och efter en stund senare springer vi ut mot bilen. Mamma har hunnit ringa alla som behöver kontaktas när jag kommer på en sak.
"Hon svängde vänster..." Mumlar jag. "Man kommer inte fram henne med bil!" Utbrister jag.
"Onej..." Muttrar hon för sig själv.
Det har börjat ösa ner regn och det börjar åska. "Jag kan rida!" Utbrister jag igen och kollar på henne. "Jag kan ta Pearl! Kom igen mamma!" Mamma funderar en stund. "Men det är farl..." Jag avbryter henne.
"Mamma, det är Laura."
Hon nickar stelt och börjar köra fortare till vi är framme vid stallet. Medan jag sadlar och fixar skriver mamma ner vägbeskrivning åt mig. Som tur är har hon varit där förut.
Lite senare sitter jag upp och rider mot skogen. Jag börjar galoppera efter ett tag och regnet rinner ner över min rygg. Jag glömde min varma stalljacka i stallet, och nu rider jag här i en munktröja endast. Jag börjar huttra av kyla och min händer skakar mn tvingar mig själv att fortsätta med Pearl... För Lauras skull.
Pearl frustar när vi svänger vänster istället för höger men hon börjar trava igen. "Såja gumman. Snart är vi tillbaka i stallet." Viskar jag till henne.
Jag fattar galopp och vi kommer längre och längre in i skogen utan att se till Laura. "Laura!?" Skriker jag och fåglarna kvittrar till svar. Men ingen Laura. "Vart är du?" Mumlar jag för mig själv.
Jag ska precis vända om och hämta förstärkning när jag hör ett skrik på hjälp. Laura.
Jag fattar galopp och vi springer där skriket kom ifrån. Efter ett par enormt långa minuter, enligt mig, hittar jag henne. Klämd halvsittandes mellan klipporna är hon, med rödgråtna och vettskrämda ögon. "Såja, Laura... Allt kommer gå fint." Säger jag medan jag sitter av. Hon mumlar någonting ohörbart. Men hon höjer rösten en aning.
Hon pekar bakom mig och innan jag hinner vända mig om säger hon: "Puma."
Hästnovell,
