histoiredecheval.blogg.se

Vinden sliter i mitt blonda hår under ridhjälmen när jag cyklar genom skogen påväg till ridskolan.

Mina tårar har torkat med det känns som jag kan börja gråta när som helst. Min bästa vän Lina är helt otrolig. Ena dagen vill hon vara min vän och andra dagen är hon sur på mig för någonting jag inte ens gjort. Idag i skolan ignorerade hon mig totalt, och jag pratade inte med henne heller. Jag är så himla sur på henne.

Att tänka på allt som hänt får mina tårar att rinna igen. Jag snyftar medan jag rusar på cykeln. 

Helt plötsligt hör jag någonting till höger om mig, en riktigt svag gnäggning. Jag stannar.

Om det hade vart en häst med ryttare hade den inte låtit så svag. Jag lutar cykeln mot ett tjockt träd och går sedan in mellan träden där gnäggningen kom ifrån.

 

Grenarna piskar mot min hud men tillslut kommer jag fram till ett öppet fält. Jag ser mig omkring och lite längre bort får jag syn på en trasig hage. Vindskyddet har fallit ner på någonting. Jag ska precis vända mig om och gå tillbaka då jag inte sett något men helt plötsligt rör sig någonting under det fallna vindskyddet. En häst! Jag börjar springa allt vad jag kan mot hagen och drar upp mobilen ur fickan. Jag knappar in min ridskolelärare Wilma's nummer och så fort hon svarar berättar jag vad som hänt och vart jag är. 

Vi lägger på när jag är framme hon hästen. Under smutsen är hon eller han säkert en riktigt ljus fux. 

Vindskyddet slutar precis under hästens hals och det är på snäppen att den kan andas. "Hej hästen." Viskar jag lugnade och den spetsar öronen. Undrar hur länge hen måste legat där. Stackarn.

Efter några alldeles för långa minuter kommer äntligen hjälp.

 

"Alena!" Min stallkompis Sara kommer springade och sätter sig bredvid mig. "Onej." Hon stryker med handen över hästens hals. En man kommer fram och ber oss att flytta på oss. Vi nickar och backar några steg. 

Efter ett tag av slitande får dom upp vindskyddet och om inte hästen hade vart så skadad skulle den ha ställt sig upp nu. Men självklart gör den inte det och några personer med en väska sätter sig bredvid hästen.

"Sara, Alena.." Wilma kommer fram till oss. "Dom vill att vi ska gå, men så fort hon mår bättre ska hon få låna en box i ridskolestallet."

Vi nickar och börjar gå.

"Vad tycker du hon ska heta?" Frågar Sara och tittar på mig.

Jag funderar en lång stund och det är inte förens vi är ute på stigen igen som jag kommer på det.

"Amour"