Jag måste ha varit liten eftersom min handstil inte var så vacker.
Jag vaknar upp, kallsvettig och sätter mig spikrakt upp. Jag ser mig omkring och jag sitter i Quellas box.
Jag måste ha somnat, tänker jag och borstar av lite hö från min kläder. Jag ställer mig upp och det är släckt i stallet. Det är konstigt att den som kvällsfodrade inte märkte mig. Jag öppnar boxdörren och går ut i den friska kvällsluften. Lamporna i huset är fortfarande tända och när jag kommer in är sitter min storasyster Ella i soffan med en bok. Hon kollar upp och ler ett snällt leende mot mig innan hon återgår till sin bok. Jag mumlar ett hej och går vidare till det tomma köket där jag fixar två varma smörgosar och varm oboy. Jag sätter mig vid Ella i soffan och tar fram tar fram min bok. Vi sitter och läser rätt länge när vår lillasyster Katrin kommer ner från sitt rum i ett nattlinne. "Var är mamma?" Viskar hon med trött röst och Ella pekar mot pappas och mammas rum. Hon springer in där och sedan hör vi hur mamma berättar en saga för Katrin. "Var är pappa?" Frågar jag Ella. "Han handlar." Jag nickar och vi båda börjar läsa igen.
Helt plötsligt slås ytterdörren upp och pappa kommer flåsande in. "Emily! Kom med mig ut, jag behöver hjälp!" Flåsar han och tittar sedan på Ella. "Ring veterinären!" När jag hör orden börjar jag bli orolig. Vad har egentligen hänt? Tänker jag medan vi springer ut till stallet. Pappa går snabbt mot Quellas box och öppnar boxdörren. Jag ser en hästs hårrem. En brunskäck. "Quella?" Jag nästan ramlar in i boxen och ser en brunskäck hårrem, en smutsig hårrem, ögonen visar en otrolig stark rädsla och hästen skyggar för varje steg man tar.
"Quella!" Utbrister jag. Hon är tillbaka, hon kom tillbaka. "Men vad har hänt?!" Pappa försöker lugnt ta tag i Quellas slitna grimma, men hon är riktigt skygg. Efter en stund kommer Lisa, veterinären, och granskar Quella. Pappa och Lisa pratar ihop sig medan jag och Ella klättar upp på höloftet. "Vad tror du hände med henne? Jag menar, det har bara gått två dagar sedan hon åkte iväg." Säger Ella och tittar på mig. Jag skakar på huvudet och rycker på axlarna. Jag känner både glädje för att hon är hemma igen men också medlidande.
Min lilla plutt ska aldrig säljas igen, aldrig!
