Det blåser starkt och mitt blonda hår fladdrar i vinden. Jag har på mig min tjockaste stalljacka och fodrade ridstövlar men jag fryser ändå. Vi, jag och mina föräldrar, står utanför stallet och väntar på transporten. Någon främling som påpekar att Quella är hans, ska nu hämta henne. Jag har haft Quella sen jag var 6, och nu är jag 14 och hon ska åka iväg från mig. Min älskling, som lärde mig att rida ordentligt, som lärde mig så mycket som ingen ridlärare eller tränare kan göra.
"Det kommer bli bra, Emily. Du kommer hitta en annan fin häst." Jag ser att pappa tittar på mig i ögonvrån men jag ignorerar honom. "Verkligen." Mumlar jag och går med sura steg in i stallet, raka vägen till Quellas box. "Hej, gumman." En tår rinner ner för min kind och hon kommer fram till boxdörren, frustar och puffar med huvudet mot min jacka. "Du ska alltid hitta mina gömställen för ditt godis." Jag ler och tar fram den halva moroten från innerfickan och ger den till henne. "Emily!" Ropar mamma. "Lastbilen är här!" Fler och fler tårar rinner ner för mina kinder när jag knäpper grimskaften i henne grimma och leder ut henne. Jag leder motvilligt in henne i lastbilen och tar farväl. Efter några minuter, alldeles för korta minuter enligt mig, säger den nya ägaren att jag måste gå ut. Den gamla, läskiga mannen ryter nästan när jag kramar om Quella och när jag gått ut kör han snabbt iväg. Tår efter tår faller ner för mina kinder när jag springer in i huset och in på mitt rum.
Mina föräldrar och syskon känner mig och de vet att jag vill bli lämnad ifred när jag är ledsen.
När det är middag går jag ner, med rödgråtna ögon, och mamma tittar medlidande på mig men säger inget. Jag tvingar ner mina vegetarsika köttbullar och sedan går jag ut i stallet, in till Quellas gamla box. Höet är fortfarande kvar och jag sätter mig vid det. Jag kollar omkring i boxen och på väggen står det Quella med stora bokstäver, skrivet med röd krita. Jag måste ha varit liten eftersom min handstil inte var så vacker.
Hästnovell,
Kommentera