"Jen, vet du ifall Alex är här? Jag hittar varken Johanna eller Alex." Säger Mikaela som står bakom mig påväg mot fikarummet med några några andra.
Jag ignorerar henne men när hon lägger sin hand på min axel och drar mig bakåt så jag måste vända mig om. "Låt mig va!" Snäser jag åt henne och går ut på stallplanen. Jag hör henne sucka tungt och följa efter mig. Hon tar tag i min arm den här gången men jag rycker tillbaka den och lägger armarna i kors över bröstet. "Vad vill du?" Hon tittar ner i backen innan hon börjar kasta sig ur ord och meningar om hur jag ignorerar henne fast det hon gjorde inte var så allvarligt. "Eh, ursäkta men inte allvarligt?! Du var ihop i hemlighet med MIN pojkvän, han gick med på det och du tycker jag ska förlåta er?" Hon tittar skuldmedvetet på mig medan jag fortsätter. "Du var tänkt att vara min bästa vän, och han min pojkvän."
"Det är vi fortfarande." Jag fnyser och blänger på henne. "Inte enligt mig." Säger jag, vänder på klacken och hoppar på cykeln och cyklar iväg. När min mobil ringer suckar jag men tar upp den ur fickan och får se till min stora glädje att det är min kusin Wilma som jag inte träffat på jättelänge. "Tack och lov att du ringde, Wil!" Pustar jag och stannar cykeln framför garaget. "Haha, låter som du har saknat mig... Desamma kära kusse!" Hennes skratt klingar i andra änden och jag ler åt henne. "Jag kommer om 15." Säger hon glatt och lägger på.
Jag springer in i huset och möts av min katt Ozzy, och hund Zoella som springer glatt runt mina ben. "Wilma kommer snart." Säger jag till mamma som står och lagar mat. "Okej, gullet."
Jag springer upp för trappan och in på mitt rum. Jag sätter på datorn och tittar på några gamla bilder.
Mikaela och jag, hoppandes från bryggan förra sommaren. Eller en bild där Alex kysser mig när jag låg på sjukhus efter jag brutit ett ben. En tår faller ner för min kind, sen en till och en till och snart forsar mina tårar ner efter varje bild som jag ser. Nu knackar det två gånger på min stängda dörr och Wilma kommer in.
Hon tittar sorgset på mig när hon ser att jag gråter. "Vad har hänt?" Hon sätter sig i sängen och jag sätter mig bredvid henne. "Min kille var otrogen med min bästa... vän." Hon kramar om mig. "Jag ska döda dom." morrar hon. "Jag kan hjälpa till." Säger en bekant röst i dörröppningen. Min vän Albin från ridlägret förra våren står med ett retsamt leende på läpparna. "Hur mår du?" Jag reser mig snabbt upp och ger honom en står kram. Vi står där länge till Mamma ropar att maten är klar och både Wilma och Albin äter med oss.
Kommentera